Mollys Foto Blogg

Ja ni där hemma. Det händer inte så mycket roligt här, det har regnat i snart två veckor och snön försvinner snabbt. Vi går nu in på slutspurten med sportlov och efter det är det endast två helger kvar ut av säsongen.
Regnet har inte stört mig så mycket för än idag då skidorna pekade rekt ner i backen och det gick knappt framåt, ändå höll vi oss ute till kl 7 då gav vi upp med gelé till ben. Vi försöker få in så många timmar ut av träning vi kan innan säsongen är slut nu, målen skall uppnås, även om det varit en tuff säsong att kunna göra så mycket med. Och vårdat sista hopp går till sportlovet nu att försöka sälja så mycket lektioner vi kan.

Det fins två vägar att få elever. Den ena är att berätta för dem hur bra de är och hålla det positivt.
Eller så tar man den tuffare vägen och berättar helt enkelt hur värdelösa de är... Provade detta på en av mina kompisar efter att jag såg henne ute på bräda en dag, och ja vi är fortfarande kompisar och kanske bättre än innan också då jag inte bara säger hur värdelösa de är utan antar mig utmaningen och lär de hur de ska se ut. Och idag åker hon betydligt mycket bättre, fick offra två kvällar men det är det helt klart värt efter hur mycket mer hon tycker om brädåkning nu.
Jag kanske inte skulle använda denna metod på alla mina elever men det funkade ju bra och det är ju ärligt i alla fall.

Så har en vecka till gått. Och den har helt klart flugit förbi.
Har under veckan fotat åt Hemlock för bilder till hemsidan. Så har lyckats fått till snow school och ski patroll, länkar till hemsidan när bilderna kommer up.
Det har varit ganska mycket lektioner vilket är bra, nu kan jag komma ifatt med hyran.
Sedan har det varit en level 1 kurs på skidor som min huskamrat har varit kurs ledare för, så har följt den intensivt också för att kunna lära mig mera.

Här kommer en bra historia om attityd som beskriver en personlighet väldigt bra.
Det här är våran chef för parken, han som bygger alla hopp och rails, han måste idag vara i 35 års åldern, bor här året runt med sin familj. Jätte shyst kille som är ganska tyst av sig men börjar du prata med honom så slutar han inte. Hur som nu har ni fått er en liten bild ut av vem det här är. Historien lyder så här:
För några år sedan (antar ganska många) sökte han jobb i Whistler, han hade då haft långt hår, de som intervjuade hade sagt att vi har grooming standards, vilket här över innebär, kort klippt och rakat skägg. Han hade gått till en frisör klippt av sig håret, köpt en kavaj och gått tillbaka nästa dag och fick jobbet.
Detta en bra historie i mina ögon, inget tjafs om att om man inte får se ut som man vill och aldrig mera gå tillbaka, vill man ha jobbet så anpassar man sig till förhållandena.

Det finns tydligen en gräns på hur långt min skidåkning kan gå, nådde denna idag. Nu är frågan hur långt jag kan tänja gränsen.
Vi börjar prata riktigt avancerad åkning ner i minsta detalj och muskel grupper. Min höft nöjdare på vänster sida satte idag stopp då den inte kan böja lika mycket som höger vilket ger mig osymmetriska svängar i åkningen. Tänk er känslan av att stretcha, det går till en viss gräns sedan gör det ont, men med hjälp ut av trycket jag bygger upp i skidorna kan jag töja över smärt gränsen sedan tog det tvärnit, precis som en dörr som slår i en vägg när man öppnar den, det gick inte att slå dörren igenom väggen.
Så hur skall jag nu få dörren igenom väggen?
Hem och stretcha och mycket riktigt har jag betydligt mer rörlighet i höger än vänster. Så nu får jag försöka flytta stoppet i höften lite för varje dag så hoppas jag kunna få till mina korta svängar lite mera jämt.

Så vi har ju lyckats öppnat liftarna i alla fall, men med regnet som kom över helgen försvann en hel del snö. Så idag efter stängning har vi ett team som skall skotta snö från sidorna och in i backen på de ställen där det fattas mycket, och i morgon bitti innan öppning har vi ett till team som skall skotta mera. Så just nu är det ett ända stort pussel som skall lappas ihop, då det inte ser ut att komma mera snö så långt prognosen sträcker sig.
Detta måste genom tiderna vara det sämsta året någonsin när det kommer till snö.
Men just nu är den enda vägen jag kan se det så länge vi kan ha en lift öppen finns det jobb.

Så var den bästa dagen på säsongen över. Idag har vi förberett för öppning i morgon vilket innebär att vi får åka snö skoter och åka bräda eftermsnöskotern.
Sedan provkör de liftarna och våran uppgift är att åka så mycket vi kan och träna liftvakterna med de dummaste senarien du kan tänka dig, så med andra ord sagt orten är stängd för oss att provåka.
Så detta är bara en gång om året, nu hoppas jag att vi har flera snöiga dagar att sefram emot.

Som ni kanske har märkt är det lite svårt att uppdatera när man inte har internet, men nu skall jag försöka uppdatera lite mera.
För er som inte har hängt med i svängarna har jag nu lämnat Australien och är tillbaka i Kanada.
Här har det inte varit någon snö så har inte haft något jobb ännu men i morgon skall vi vända på det. Äntligen har det dragit in en storm som tog med sig snö och inte bara regn, förberedelser i morgon och öppning på lördag.
Så vad har jag varit upp till då i snart fyra veckor?
Först jul med mor och far på besök, och en tur till Whistler vilket också blev mina första dagar på snö för den här säsongen.
Sedan gått på snöskor turer nästan varje dag, och tittat på en hel del filmer.
Lyckades också åka till maning, vilket är en liknande ort till Hemlock där jag jobbar, detta blev en tur i sej då vi fick punktering efter bara våran väg ner, med en mekaniker i bilen var det fixat på tio minuter. Men båda fälgarna på höger sida fick sig en smäll med en fin buckla var. Men vi tog oss både fram och tillbaka.
I går åkte jag ner till klätter gymet, grymt roligt och jobbigt har lite träningsvärk i armarna idag.
Och idag slog jag nog personbästa på snöskor upp till toppen.
Vi hörs snart igen

Nu har det hänt mycket. Hade inte tid att skriva förra veckan. Först av allt hade vi säsongs avslutning med Smiggens, mitt arbetslag, detta var super roligt. Det var middag med underhållning, priser som skulle delas ut, en film i hopklippt och en sång skriven.
Dagen efter det hade vi stor middag hemma hos oss med massa kompisar. Också jätte trevligt.
Tisdagen hade vi avslutning med våran adaptive tränings grupp. Detta var också min sista dag på arbetet. Nu är jag klar för denna säsong.
I onsdags körde en kompis från Jindabyn till Melbourne. Så hängde med där. Vi lyckades hitta den minsta tänkbara vägen, vi satt och körde ut från Jindabyn, på en liten väg, denna blev bara mindre och mindre, tills lut var det inga streck kvar på vägen, den blir bara krokigare och krokigare och vi är långt ut på landet, kommer över ett krön och där tog vägen slut och ut på en grusvägen bar det av, grusvägen blev nu smalare och smalare tills vi satt och körde på kanten av klippor. Deta blev ett äventyr som varade två timmar. Vi fick se mycket dock, såg både vild hästar, papegojor, och några andra konstiga djur. Men sedan kom vi ut på en riktig väg igen, och fram kom vi, stannade också på ett ställe för att leta vilda koalors och de hittade vi, de är ganska så söta. Så detta blev en oplanerad safari genom Australiens berg.
I morgon åker jag vidare, får se var jag hamnar då.

Har ju glömt att skriva om Måndag och Tisdag. Jag hade två dagar ledigt för att göra volontärarbete på värds cup tävlingarna för Paralympic i Thredbo.
Vi var tvungna att gå upp kl 4 på morgonen för att vara redo på snö kl 6.
Anledningen att det var så tidigt var för att snön är väldigt dålig och nästan inte existerande. Så för att få så hårt underlag som möjligt var de tvungna att flytta start till tidigare. Banan var en GS bana, så det gick ganska fort. Vårdat jobb var att snöploga banan och släta ut all gropar som blir runt gaterna. Detta var hur roligt som helst, helt klart värt att gå upp kl 4 för. Fick se några av de allra bästa skidåkarna i värden, och dessa har antingen inga ben alls eller ett ben, några var blinda eller nedsatt syn ut av något slag.

Så här kommer historien om mini fängelset. Detta är även kallat Discovery, skidskola för de allra minsta 3-4 år. Detta är hektiska dagar då vi startade dagen med bara två instruktörer på 19 barn. Dessa småttingar kommer inte på klädda med pjäxor och handskar utan i sina pyamaser kl 9, då det är skidskola dagis. Så först skall de kläs på så inte nog med att det redan är 19st detta innebär ca 40 vantar, 40 pjäxor och 20 hjälmar skall på. Efter att alla har blivit på klädda skall vi ut, nu med 20 par skidor plus våra egna. Lasta upp alla skidor på lilla pulkan vi har och resten på den andra instruktören. Så det kan tyckas vara den svåra biten ut av det hela, där har ni helt fel så långt var den enkla biten, nu kommer kaoset. Alla skidor skall på några har alldrigt åkt förut några vet hur man stannar. Innan ens hälften av alla skidor är på sitt tre i stängslet för att det halkat ner från mattan vi står på, fyra ligger halvvägs ner, tre sitter och vrålar och två vägrar att ens ta på sig skidorna. När vi hämtat upp de tre som fastnat i stängslet sitter nu fyra nya i stängslet, en har slutat skrika och tre börjat gråta. Nu har det nog går ca en timme ut av samma cirkel, två till instruktörer kom för att hjälpa till så vi kan äntligen börja dela in i grupper. Så har fått min grupp ut av 6 st, tar dem upp lilla rullbandet säger vänta på din tur, men vilken 3 åring vill vänta? Den ena börjar glida efter den andra fångar den och den tredje kommer i full fart får tag i kragen på jackan så han faller och lyckas sticka mina skidor framför den fjärde så hon slår en kullerbytta, nu tycker ni nog att detta verkar inte så bra men detta är precis vad det är, för ingen träffade ju stängslet i hundra knyck den här gången. Hade förra veckan en 6 åring som skrek för precis allt, han lyckades smita undan mig och tog fart ner för backen, vet inte hur man stannar ännu, skidorna går under staketet och ungen flyger över, flyger ca 2 m slår en kullerbytta och skrattar som aldrig förr, någon starns i mitten där började jag hålla andan trodde ungen skulle dö då det var en stolpe på andra sidan staketet. Hur som tillbaka till minis, efter ca 30 minuter efter att grupperna har blivit sorterade är det nu dags att gå in för lunch. Stek för 20 småttingar är inte lätt nu skall det skäras i små bitar, hade kramp i armen en timme efter detta. Vi hade också en som lyckades somna vid mat bordet på sin stol. Sedan dags att gå ut igen bara börja om igen att klä på ytterkläder. Om man har tur har halva gruppen somnat inne så du behöver bara ta ut den andra halvan, om otur har ingen somnat. Ut igen nu ca 1,5 timme sedan in igen och äntligen hem gång. Detta är en dag med minis.